Mattias krönika: Att känna sig sedd gör skillnad

Inför sommarens ledighet blickar Handbollförbundet Västs ordförande Mattias Nord tillbaka på en säsong fylld av möten, samtal och lärdomar. I sin sista krönika före sommaren reflekterar han över ledarskap, prestationsmiljöer och varför känslan av att vara sedd, bekräftad och behövd kan vara avgörande för att människor ska vilja stanna kvar i handbollen.

Bästa handbollare.

I juni var det dags för mig att premiärpodda. Är själv en storkonsument när det gäller intressanta poddar i allmänhet och handbollsrelaterade poddar i synnerhet. När jag fick en fråga från Jasmin Zuta om jag ville vara med i Zutas hörna och diskutera handboll så forsade det blandade känslor genom knopp och kropp. Otroligt hedrande, jäkligt nervöst och en smula skräckinjagande att reflektera över att min egen röst och mina åsikter skulle skickas ut i den digitala rymden och helt ocensurerat spridas till lyssnarna. Jag har inget emot att stå för mina värderingar, att vädra åsikter eller att i olika sammanhang representera Handbollförbundet Väst, men det var lite läskigt att minsta felsägning blir sparad för eftervärlden och att ingen ska korrlyssna på det jag sagt med möjlighet till omformulering som man ju kan när man som i det här fallet knåpar ner en krönika. Det blev till slut två intensiva och härliga timmar av diskussion, skratt och debatt kring handbollens utveckling. Lyssnade lite anspänt igenom den publicerade podden, men tycker nog att det blev ganska bra. Kul för egen del att få delta och jag tycker att det blev en bra blandning av åsikter och inspel. Har du lyssnat och har tankar kring mina inspel, så får du gärna höra av dig.

Ett av ämnena vi berörde var talangutveckling och från mitt håll upprepade jag flera gånger att det viktigaste man kan göra som ledare är att få varje spelare att känna sig sedd, bekräftad och behövd. Just ordet behövd återkom även på annat sätt, och jag tror vi behöver göra varandra medvetna om det oftare. Barn och ungdomar behöver känna det, men även seniorer och likaså andra vuxna som engagerar sig i handbollen. Ibland behövs det inte särskilt mycket för att just du ska kunna göra skillnad på en annan människas känsla när de lämnar hallen. En fistbump, en high-five, ett leende eller ett bekräftande ord som skapar den sista känslan innan dörren stängs bakom, och det kan vara just den känslan som gör att individen återvänder igen och igen.

För de som läst min krönika är det nog ingen hemlighet att jag verkligen brinner för den delen av ledarskapet som handlar om att skapa en positiv prestationsmiljö och det ligger verkligen i direkt linje med det som nyss nämndes om att få någon att känna sig sedd och behövd. Efter att genom åren ha betraktat förutsättningarna för unga ambitiösa spelare i elitförberedande miljöer, så kände jag för något år sedan att det finns ett stort behov av att än starkare driva utbildning och kunskap om hur man skapar positiva prestationsmiljöer. Jag valde där och då att själv finansiera ett pilotprojekt som erbjöds till ett antal unga spelare i vårt distrikt som befann sig i elitförberedande miljö samt åldersmässigt i sen gymnasieålder, eftersom det är en av de åldersspann där vi tappar flest aktiva. Min tanke med projektet var att undersöka vilken betydelse det kunde ha för en ung spelare att få stöd av en mental rådgivare just i de kritiska åren. Målet var att respektive spelare skulle få tillgång till verktyg som ger perspektiv och reflektion utifrån egna ambitioner men inte minst den prestationsmiljö man befann sig i. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag har så otroligt svårt att förstå den machokultur som ofta är förhärskande i elitidrotten och som minst sagt spiller ner på de unga som är på väg in i elitsammanhanget. Det pratas med beundrande tonalitet vitt och brett om demontränare som minst sagt lyckas skrika och hetsa fram sina lag till framgångar. Det pratas om de tuffa åren där man minsann ska lära sig att sitta bänk och vara tacksam för att man får ägna en hel dag åt att åka buss över halva Sverige och sedan hem igen utan en enda sekund på planen. Det är inte alls sällan förekommande att juniorerna ska lära sig veta sin plats i bussar, i omklädningsrum eller för den delen på träning, och trycks till med allt från öknamn, interna regler om att de yngsta ska samla in västar och bollar efter träning, etc. Hela Sverige ser med förfäran på TV program om skolor där tydliga hierarkier och maktstrukturer accepteras för att kamratfostran anses vara en framgångsväg. Frågan är om elitidrotten är så mycket bättre med tanke på alla historier och berättelser man hör. Och missförstå mig nu inte. Det ställer oerhört tuffa krav på den som ska klara av en elitsättning och man måste sannolikt vara beredd på en rad saker i form av värkande muskler, tufft kravställande och en oändlig mängd hårda träningstimmar. Det krävs pannben, vilja och målmedvetenhet utöver det vanliga för att nå eliten. Men. Är det inte mer rimligt att de som är yngst ska känna mest trygghet och bekräftelse, så att de vill och vågar blomma ut i sin talang? Att det är extra roligt och inspirerande att lägga extratimmar i gym och hall just i de viktiga junioråren? Att de känner sig inkluderade och bekräftade när de gör sina första timmar i en elitmiljö där allt går fortare och är hårdare?

Mitt pilotprojekt har nu pågått i två hela säsonger om omfattat 10-talet individer. Samtliga utvärderingar har varit otroligt positiva, och det som jag tycker är häftigast av allt: Efter två genomförda säsonger kommer samtliga att nästa säsong fortfarande vara aktiva och spela i nationella serier. Några i handbollsligan, några fler i Allsvenskan och några i Div 1. 100% utfall på den investeringen, och jag tillåter mig att vara galet nöjd. Mitt eget ego är däremot helt underordnat vad det hela har betytt för deltagarna, enligt den feedback jag fått från dem vid de utvärderingar som gjorts. Eftersom de delat med sig av anonyma citat som jag får sprida så ska jag ta tillfället i akt att dela med mig av några:

“En erfarenhet som jag bär med mig i resten av mitt liv och som jag alltid kommer vara tacksam över!”

”Lärde mig mycket om mig själv som person och lärde mig vända olika situationer och se dem från ett annat perspektiv och mer positivt.”

”Skulle säga att min stora känsla är att idrottandet känns mer lättsamt, träningen och utvecklingen känns inte lika omöjlig. Livet känns generellt lite lättare.”

”Det här projektet har betytt enormt mycket för mig. Jag förälskade mig tidigt i handbollen – i spelet, gemenskapen, ärligheten. Jag levde i hallen, hjälpte till med allt från träning till café, domare och kansli. Men när jag bytte klubb och började satsa mer seriöst, byttes kärleken mot press, ångest och krav. Till slut tappade jag bort mig själv. Genom det här projektet har jag fått tillbaka mig själv – fast i en version 2.0. Jag har lärt känna mig själv på djupet och fått verktyg jag kan använda i både handbollen och livet. Jag har hittat tillbaka till kärleken för sporten, fast på ett nytt sätt.”

Fyra olika röster av det 10-tal som omfattats av projektet. Fyra unga spelare som fått hjälp och stöd att se skillnad på person och prestation, som haft en person som lyssnat, frågat och ibland ifrågasatt, men allt i syfte att skapa en starkare individ som känner sig tryggare i sin prestation. För mig är utfallet makalöst fint, men inte överraskande. Jag tror nämligen att det är just det här många av våra unga talanger behöver. Hjälp att sortera, att bli sedda, lyssnade på och sedan få kanalisera sitt fokus framåt. Om du eller ditt lag vill ha kontakt med en mental rådgivare, så får ni gärna höra av er. Resurser och kontaktnät finns, och med tanke på det 100%-iga utfallet så torde det sett till verkansgraden vara en överlägsen investering.

Bara för att vara tydlig: Det här projektet har självklart inte varit avgörande för dem. Det har träningsviljan och alla timmar de satsat i gym, i hallarna och i löparspåret varit och cred för det ska de själva och duktiga utbildare ha. Det jag däremot är övertygad om, är att just det prestationspsykologiska perspektivet många gånger kan vara en oerhört viktig pusselbit i en långsiktig satsning och där har det bekräftande ledarskapet en oerhört stor del.

Med det sagt avslutar jag mina rader för den här säsongen och tar sikte på ett gäng sköna sommarveckor. Blir säkert ett och annat samtal om handboll, men jag tar mest sikte på augusti och uppstarten av en ny spännande säsong full av västsvenska möjligheter. För den som vill njuta av handboll kan man få en massa härliga tips i vårt nyhetsbrev om mästerskapssommaren och andra aktiviteter. Eftersom jag ägnat nästan hela krönikan åt ledarskapsfilosofi, så vill jag även rekommendera reflektionerna från #schysstmatch samt att ta en titt på utbildningarna som finns publicerade. Lite extra kul även att läsa artikeln om Anderstorp SK och det fina samhällsengagemanget de delar med sig av.

Tack för att du tog dig tid att läsa, och jag ber avslutningsvis att få tillönska en fantastisk sommar.

Mattias Nord
Ordförande Handbollförbundet Väst